SANNA VIOLA

Vann helgen.

Ni vet när klockan ringer på måndagsmorgonen och man är 100 % säker på att man vaknat upp i Mordor? Händer mig cirka alltid. Men inte idag. Varför? Pga. jag vann helgen. Är på riktigt utvilad.

I torsdags kom mitt gudbarn med sin mammi och pappi. Vi åt mat, gick på Liseberg. lekte och fikade oss fram till lördagsförmiddagen. Så härligt! Och i lördags föresten – då vann vi SM-guld. Inte “vi” som i jag och Chrille, men vi som i Östergötland och IFK Norrköping. Det är roligt att vara medgångssupporter!

Processed with VSCOcam with n1 preset

Vid lunch kom jag och Chrille fram till Höganäs. Jag älskar Höganäs. Sen har helgen mest sett ut såhär: räkmacka, smågodis, skavfötters i soffa, rödvin, Memory-turnering, sömn, Downton Abbey, havspromenader, burgare och te. Mitt utvilade tillstånd är med tanke på ovanstående aktiviteter inte helt chockerande. Sa jag att jag dessutom fortfarande är mätt?

Processed with VSCOcam with hb1 preset

Processed with VSCOcam with n1 preset

Bryggans räkmacka.

/

Processed with VSCOcam with se3 preset

The queen of mys.

Processed with VSCOcam with hb1 presetProcessed with VSCOcam with n1 preset

Burgare på Garaget. SÅ gott.

6

7

Höganäs Saluhall. Drömmigt.

Processed with VSCOcam with hb1 preset

Processed with VSCOcam with hb2 preset

Processed with VSCOcam with hb1 preset

Matkrabat tipsar

När jag inte jobbar, tvättar trosor, springer lagom bekväma rundor, dricker bubblor eller ligger raklång i soffan och kollar på någon halvbra serie brukar jag laga och fota mat. Kolla in mitt instagramkonto Matkrabat om du vill veta mer. Det är kul.

Idag åt jag lunch på Göteborgs mest reklambranschtäta lunchställe; relativt nyöppnade Smörgåsbaren. Mackor och barer är ju två av mina bästa grejer i livet så ni kan ju fatta hur väl konceptet fallit mig i smaken. För 99 kr får du välja på fisk, kött eller veg. Mycket gott. Kaffe på maten hade dock gärna fått ingå i hunkan.

Idag åt jag firre men bönor, avokado och picklad rödlök min lunchdejt käkade världens största macka med en massa fläskkött, äpplen och rödkål. Förra veckan tuggade jag i mig någon slags burgare, också gjord på fisk.

Testa vettja!

FullSizeRender

Processed with VSCOcam with n1 preset

De latenta fåterna

Det finns så himla många grejer i min kropp som verkar legat latenta och blossat upp sen jag blev ihop. Egenskaper, personlighetsdrag och fåter (mammas östgötska ord för “saker en har för sig”) som fått fyr i och med samboskap och kerlek. Tycker det är så väldans märkligt – hur en är exakt samma, men absolut inte alls. Antar också att det är lite så livet funkar; man tycker en sak, någon upplyser en om något, man tycker en annan sak. Eller; allt är på ett sätt, något förändras, ingeting är som det någonsin varit. Spännande och svinjobbig insikt för en trygghetsnarkoman.

Jag har tex. alltid varit en gråtare av rang, men sen jag blev ihop med min kille är det bottenlöst. “Du tar världens alla tårar” säger han som frågande sitter mittemot i soffan då mina tåkanaler förvandlats till aldrig sinande monsunregn under en “lite sorglig” reklam i Bachelor-pausen.

Processed with VSCOcam with n1 preset

Är jag vuxen nu?

Helt plötsligt (ja, det känns verkligen som detta kommit från I-N-G-E-N-S-T-A-N-S) känner jag mig så himla vuxen. Tidiga tecken: jag förstår mina föräldrar och värdesätter en helg som inte inkluderat en bakfylla. Om detta bör klassas som varnings- eller sundhetstecken i en 25-snart-26-åring kropp? Oklart.

Men på riktigt är det enda jag vill att (utan inbördes ordning): planera om blommor, svepa runt i en perfekt linnepyjamas ett Ajax-doftande kök, göra långkok och frysa in, äta smågodis, dricka baljor med te, pyssla, vakna utvilad, promenera, kolla in i brasor och ha fint målade naglar.

Ja, jag gillar ju fortfarande vinet, bubblet och klubben. Men det är inte ens med på listan över saker jag cravar just nu. Kanske är det hösten, kanske är det jag. Oavsett är jag mycket oroad över att jag inte ens är sugen på att göra något åt det. Istället börjar jag på yoga. Hej.

Det är för mig med ljud som med dofter.

Ni vet hur en doft kan få en att vilja kräkas pga. minns någon vars famn man låg i och trodde det var kärlek. Eller hur en pust av något som luktar mormors lena kind kan få tårar att börja rinna innan en ens själv förstått vad som hände. En rysning av välbehag, ont-i-magen-känsla, förhöjd puls, en blixtvisit till tonårsångestregistret eller bara superlängt efter mamma. Dofter, lukter kan få en lite var som helst.

För ett tag sen kom till exempel min kille in från en bilstädning och luktade höstlövsräfsande, eller som vi alltid sa när vi var små: utesvett. Kan inte bestämma mig för om jag älskar eller hatar lukten, men den tog mig oasvett – på någon millisekund – tillbaka till hösthelger när det plötsligt blev kallt redan vid fyra, mörkret inföll med ett “poff”, det strömmade Uno Svenningsson från högtalarna samtidigt som det lagades mat och avslutades med lördagsgodis framför Robinson. Och alla vuxna luktade utesvett innan duschen före middagen.

Dofter. Jag har skrivit det förut, men jag kan liksom bli tokig. Maniskt vill-ha-begär och fett förvirrad.

Men det finns även något i ljud. Jag är galen i det jag döpt till: på-väg-ljud. Så många associationer till så många härliga på väg-moments. Här kommer mina bästa på-väg-ljud (på väg förresten, KAN det vara jordens bästa ord i följd? Så mycket härligt. SÅ mycket förväntan) utan inbördes ordning:

  1. Kaffepaketsvakuum – ni vet när man öppnar ett nytt paket kaffe och det är sådär supersvårt att få upp? Och sen plötsligt försvinner vakuumet i följd av ett alldeles förträffligt litet ljud som säger något i stil med ”snart får du en svart kopp och det blir gott och mysigt och allt det där du gillar”
  2. Cava-poppet – här snackar vi verkligen på väg. Varför? 1. Ofta dricks cava liksom först; innan en god middag, på förförmingel till festlighet. 2. Ofta är cava-poppet även en rätt så garanterad väg in i något bubbligt – rent fysiskt. Spritt i benen.
  3. Kaviartubsknäcket – Älskar en kaviar vet en exakt det tillfredställande i att öppna en sprillans ny tub för att bara någon minut senare få äta en utan tvekan god macka, kanske med ägg i botten, eller för all del bara rikliga mängder med smör.
  4. T-centralen (och alla centralstationer/flygplatser) – på vägens mecka. Alla åt sitt håll, min sina väskor, förväntningar, hopp och mål. Avgångar som ropas upp, tåg som rullar, flyg som lyfter och pirr i magen.
  5. De första gluckande ljuden när de första dropparna vin från en nyöppnad flaska möter ett tomt glas. Okej. Hur fantastiskt på väg-ljud är inte det? Galet!

Om kök.

Kök, kök, kök. Jag har sagt det förut och fortfarande: KÖK! Jag älskar kök. Dels pga. ordet – sammansättningen bokstäver är härlig; kort, koncist och något hårdmjukt över sig. Men främst älskar jag kök pga. fysiska plats det utgör. Det finns inte något bättre ställe i ett hus eller i en lägenhet. Varför?

  1. Det finns mat i kök och man blir glad av mat. Alla vägar bär till köket. Det är sen gammalt hur stegen styr sig själva mot kylen och godis-/chipsskåpet (som verkar finns hos exakt varje familj?) innan man sagt ”hej” till mamma och pappa när man kommer hemhem.
  2. Man kan umgås och göra saker på samma gång = dröm för alla inblandade, passiva som aktiva. Ännu mer plus: de passiva bidrar typ lika mkt till resultatet som de aktiva matlagarna/dukarna/diskarna då de sprider en massa löööv bara genom sin existens. Är det inte fint?
  3. Kök lämpar sig utmärkt som plats för förtäring av olika typer av dryck. Förslagsvis kaffe eller vin. Det är godare med kaffe i kök än t.ex. soffa (te däremot – dricks med fördel på mjuk plats såsom fåtölj) för att inte tala om vin. SÅ pass gott i kök.
  4. I kök luktar det hemma och mjukt. Trygghetens centrum.
  5. Kök är en zon i ett hus/en lägenhet där känslor och relationer får spela mer fritt än någon annanstans. Och eftersom jag har ett känsloregister jämförbart med typ Marlena Ernmans röstregister och dessutom brinner för att prata (gärna länge, utläggande och analyserande om relationer) älskar jag kök megamycket. Kök är platsen där det händer, där relationer byggs och går i kras. Där bråk triggas igång och fred sluts. I kök blir små känslor större och meningar mer betydelsefulla än i tex. en soffa. I kök är allt lite skörare och mer på riktigt. I kök samlas de inre kretsarna för att reda ut frågetecken samtidigt som festen pågår i vardagsrummet. I kök kan det hånglas utan att det märks vid middagsbordet på andra sidan en tunn vägg.

KÖK! Mitt bästa!

Slumpen som är slumpen som är slumpen som… inte alls är slumpen.

Ödet och det eviga pendlandet mellan tro och icke-tro på var som förefaller vara slumpartat och inte. Den härligt pirriga känslan kroppen kan fyllas av i tron på att händelser och möten är opåverkbara, bara sker. I en värld där till och med shuffelfunktionen baseras på någon formel (ehh, exakt hur det funkar lämnar jag till någon annan, förslagsvis Lillasyster Ingenjör) är det ju befriande att ibland bara få tro på “något annat”, eller snarare ”icke-annat”. En gillar ju att det där icke-andra ser till att saker sker på ett visst sätt bara för att de måste bli just så.

Naivt kanske någon tycker – befriande känner en massa andra. Jag tror nämligen att vi mer och mer börjar närma oss en grupp ödessökare. I ett samhälle med konstanta flöden val och möjligheter tror jag att vi aktivt söker slumpen som hjälpmedel för att konkretisera och utesluta. Vilket såklart gör hela grejen med slumpen rätt lätt att ifrågasätta; finns det ens en slump när vi är såpass medvetna om den att vi till och med kanske har makten att påverka dess eventuella utfall?

”Jag såg inte ens att det stod ett namn på Coca Colan, jag letade bara efter en längst in så jag kunde vara säker på att den var riktigt kall och så stod det DITT namn på den”. Så var det säkert. Precis lika säkert som att du inte alls visste att hen som du slutade dejta för två veckor sedan skulle dyka upp precis på den där festen som du i sista sekund bestämde dig för att gå på. Kan det ens kallas slump när du stöter på någon du inte sett på länge på gatan där du bor i en stad med mindre än miljonen invånare? Tvek.

Jag har noll källor, men skulle gissa på att 9 gånger av 10 som öder nämns egentligen är hitte-på-slump – vi väljer att se tecken på handlingar vi borde utföra (vilket såklart kan vara nog så bra om det hjälper oss framåt i beslut). Vi låtsas att vi inte sett de två första bokstäverna i ”Jenny” på Coca Colan vi grävde efter längst in i kylen och ser det istället som ett mycket tydligt tecken på att ”vi faktiskt borde prata ut”. Vi ser det som märkliga sammanträffanden att vi stöter ihop med dom där trassliga exen på fester och att det bara måste betyda att vi ska gå hem till hen halv fyra på morgonen efter svettigt klubbesök.

Men så finns det dom där gångerna när leden är både för många och för långa för att en skulle kunnat hoppa in och styra. När det inte handlar om enskilda händelser, ihopstötanden på fester eller namn på Cola-flaskor. År av oslump och hittepåslump som bara blivit pannkaka. Det är min slump; när allt pekar åt ett håll och det blir något helt annat. När allt säger nej, men det blir ja. När det är så komplicerat, krångligt och jobbigt och ändå blir fint, bra och roligt. DET är ödet.

Så, summan av min kardemumma (som i vanlig ordning verkar blivit en högst oklar kardemumma helt utan referenser); det finns alltid händelser och tecken att bygga orsaker till handlingar på. En kan skylla hemgångsänggång på ödet lika mycket som 200 gramschokladen en just tryckte i sig på mens. Det är när det är för konstigt, svårt och enligt alla kört men ändå funkar som jag faktiskt skulle vilja börja prata öde.

Vet vi för mycket om livet för att på riktigt våga leva det?

För ett tag sedan när jag som vanligt var ute och gick med en pod i öronen slog det mig: vet vi för mycket om livet för att våga leva det? På riktigt leva det? Jag är, och har alltid varit, en tänkare av rang. Jag funderar sönder, överväger ihjäl, resonerar en miljon möjliga scenarion fram och tillbaka innan jag bestämmer mig och snurrar ofta till relativt enkla hinder på vägen till de blivit stora och svårjobbade problem. Ångrat mig sällan, men ibland önskar jag ändå att jag var lite mer av en “äh, nu kör vi”-person. Det är till viss del ett personlighetsdrag, men jag vill även skylla lite av sönder-tänkar-grejen på min nya teori nedan.

Jag tror nämligen att vi idag vet lite för mycket om t.ex.. relationer och känslor för att vara enkelspåriga och endimensionella i våra resonemang om dem. Ofta är det bra, ju; att ha fler perspektiv, dra nytta av andras och egna erfarenheter osv. Men jag tror också att det kan få negativa konsekvenser att leva i ett sånt superupplyst samhälle med tillgång till så många “källor på livet” som vi gör idag.

Sommar i P1, Värvet, Genier, Alex & Sigge, Hannah & Amanda osv. osv. Vi stoppar, utan att reflektera, in människors livsberättelser i våra hjärnor (typ) och låter oss matas med andras ångestupplevelser, kriser, skilsmässor, känslostormar, svackor, missbruk, trassliga uppväxter, politiska dilemman, relationssvårigheter osv. Saker som personer stött på under livets gång, under tiden de faktiskt levt livet, får vi berättade för oss innan vi ens börjat staka ut vår egen väg. Vi får liksom 40+-versionen av livet när vi är -23. Rätt och fel, misstag och lärdomar. Men inte våra egna, utan andras. Vi vet hur Lisa Nilsson mådde 1995, varför Markus Krunegård känner sig splittrad i själen, hur Hannah Widell stötte ifrån sig känslor pga. rädsla, varför Alex Schulman har dödsångest, hur Alexander Bard påverkades av perioden då HIV härjade i Stockholm osv.

Självklart lär man sig ju en massa fint och bra genom att lyssna på andra. Lyssna är superviktigt och en grundsten för att livet ska funka på alla sätt och vis, MEN ibland tror jag mest att det skrämmer. Pod- och- djupintervjushetsen har liksom blivit en förlängning av trenden där barn vill ha BH och “bli vuxna”.

Och vad blir konsekvenserna? Jo, vi missar nuet. Vi ser och hör hur andra gjort och antingen grips vi av panik för att vi inte gjort eller planerat göra så eller så gör vi så bara för att någon i en pod som var 57 år och “ju borde veta” gjorde så. Jag älskar poddar. Älskar man och är konstant nyfiken på människor som jag är, så är ju poddar som Värvet är rena guldgruvan. Oftast lärorika så man dör. MEN, MEN, MEN det kanske ändå är en aning farligt att få “det så kallade livet” komprimerat i 40 minutersavsnitt? Kanske är det bättre att leva det själv? Vad vet jag.

Jag har iaf kastat mig ut i en massa jätteotypiskamigbeslut och har pirr i magen. Det är kul.

Om att vara en gråtare.

Jag har lätt till tårar. Jag är en gråtare. Min kille säger att det syns på en person om hen är en gråtare eller inte – på mig står det tydligen skrivet i pannan. För visst finns det grupper inom gråt? Jag föreställer mig någon slags skala där megasupergråtare och bara-om-det-är-på-riktigt-kris-hemskt-gråtare utgör ytterligheterna. Var en befinner sig på skalan är såklart varken bättre eller sämre – bara lite olika. Olika pga. att vi fått lära oss att något är mer eller mindre okej och anpassat oss därefter. Olika pga. att vi helt enkelt är enskilda individer med varierande känslouppsättningar (heter det känslouppsättningar?). Och olika beroende på sammanhang.

Eftersom jag och ALLA jag någonsin känt placerat mig längst ut på gråtareskalan, klassisk megasupergråtare, har jag (som helt odemokratisk självutnämnd talesperson för vår grupp) försökt klargöra för vanliga missförstånd samt rätat ut eventuella frågetecken kring vår extrem. Håll till godo!

(Denna lista bör tas med en nypa salt och ej ses som direkt applicerbar på alla megasupergråtare pga. skrivs under förhållandena i punkt 6)

  1. Att vara en gråtare betyder inte att tårar och känslor som sprutar ut genom kroppens samtliga hål (typ) på något sätt skulle vara mindre värda. Att gråta över en missad tågtid enda dagen, en halvtöntig reklam nästföljande och panikångest dag 3 gör inte panikångestgråten mindre “värd” och något som inte bör tas på lika stort allvar.
  2. Skillnaden mellan att gråta och att gråta är ungefär lika stor som mellan att fnissa, skratta artigt och hetspanikskratta sig till magknip. Dock saknas allmänt vedertagna ord/kännetecken för olika sorters gråt (miniordbok och medföljande fysiska attribut utlovas i separat inlägg). Och kom ihåg: gråt är alltid gråt och behöver tröstas! Tips på hur: kramar, snälla ord, choklad, kärlek, lyssnande, te, bad, filtar, och “jag finns alltid här”-sms. Gråten över brända fiskpinnar behöver oftast lika mycket en kram som tryck-över-bröstet-gråten.
  3. För mig är det med tårar och känslor som med typ spermier – det produceras nya som behöver komma ut. Tillslut börjar en identifiera sig med deltagarna i PH som bara “MÅSTE KNULLA NU för min pung sprängs”. Fast med gråt då.
  4. En gråtare kan också vara en skrattare. Ytterligare en anledning till att människor stundtals har svårt att ta gråten på lika stort allvar som någon som koncentrerar sitt gråt till ett tillfälle vart fjärde år. Jag kan gråta tunga tårar och nästa timme skratta bubbligt. Kanske överlevnadsstrategi? Oavsett; det är okej och inte känsloförminskande.
  5. Mina känslor är mina känslor och det jag känner. Att lära sig kontrollera och hantera sina känslor är för oss megasupergråtare en ren överlevnadsstrategi (annars hade vi ej kunnat fungera så väl i offentliga rum pga. gråtit när vi beställde en bulle för “den är så fin” eller lagt oss ned i en tom barnvagn på en fik och krävt att bli runtkörda för att vi “vill ha trygghet och kärlek juuu”), men fortfarande känner vi det vi känner. Det är i våra huvuden, som är vår verklighet och bör därför tas på allvar oavsett storlek.
  6. Och nu till den mest förvirrade punkten: vi vet inte alltid varför vi gråter. KRAMA OSS bara då och sen kommer vi efter en stund landa i punkt 4.

Jag ser gråtet som en tillgång till hela mitt känsloregister. Det är svinjobbigt och jättebefriande på samma gång.

HAJ HAJ helg.

WOW-hjärtat som går itu.

Alltså Way Out West. Sveriges finaste festival (kan vara så att jag ej besitter kunskap nog inom området för att få uttala mig pga. enda festival jag faktiskt varit på, men jag är typ rätt säker ändå. Källa: alla). Idag börjar den och jag ska inte gå pga. lillasyster flyttar till L.A. (gråtimagenavatthahennepåandrasidanatlanten.com) och det ska ätas avskedsmiddagar skilsmässobarnstyle. Dvs. i dagarna två.

Hjäretsorgen över att missa Gbg i sitt esse har stabilt börjat vandra upp mot klimax och fr.o.m. fredagkväll gör jag nog bäst i bojkotta Instagram helt för att inte sprängas av jag-är-inte-med-på-det-där-magiska-ledsenheten. Baaaaaahhhhh.

Men å andra sidan har ju sommaren varit pretty amaze och kanske hade en tredagarsfylla toppad med tågkaos, tröttma och pms pajat det rosa-moln-braiga juli och augusti? Vad är väl en bal på slottet. SKOJA! Vem flyger ner mig NUNUNU? Jag är jättebra på att dricka öl, sitta på axlar, hångla, ligga i parker, äta veggomat, vara uppe sensent, sjunga högt och kissa på offentliga platser (se bild nedan för att förstå beskrivna feeling från WOW 2011). Som hittad.

294431_10150278958340544_6850828_n

 

 

 

Follow

Get every new post delivered to your Inbox.